nathaliefrederiksen

Glöm det jag skrev tidigare! Jag SPRANG HELA LOPPET! Gud, förstår inte vart jag fick all ork ifrån, tre mil utan ett enda stopp? Måste säga att jag är väldigt stolt över mig själv - trodde aldrig att jag skulle kunna klara av att göra en sådan sak. Nu känns det som om jag kan klara av allt här i livet. Så mycket folk man sprang tillsammans med, band som spelade utmed kanterna och alla människor som hejade på, tror det är det som ger en styrkan plus att jag har en otroligt stark vilja och har väldigt svårt för att ge upp om jag väl bestämmer mig för något. Jag älskar den känslan när man ger sig in på något man tror man inte klarar - men så grejar man det ändå, man blir så glad. Man måste våga tro på sig själv och säga jag kan istället för tvärtom som man oftast gör. Jag hade också min egna lilla hejarklack utmed vägen, med svenska flaggan viftandes i luften! Kom i mål halvt gråtandes efter 2 h och 29 min (dels för att jag var så jävla lycklig att jag klarat det men också för att jag var helt slut) av 14.000 tjejer kom jag bland dem 6000. Nej! Nu ska jag och min träningsvärk gå och lägga sig...